Jag har en nästan pinsamt omfattande samling av pedagogisk litteratur – närhelst jag stöter på en fråga eller ett problem i livet så är jag typen som kastar mig över Adlibris eller Amazon, förvissad om att svaret eller lösningen finns mellan två pärmar. En del av de böcker som jag samlat på mig kunde numera lika gärna få nya hem, men vissa pärlor har verkligen gett mig omvälvande insikter i mitt ämne. Två sådana böcker är Nancie Atwells The Reading Zone: How to Help Kids Become Skilled, Passionate, Habitual, Critical Readers och Daniel Pennacs Som en roman. Om lusten att läsa. Pennac har funnits i min bokhylla sedan långt innan jag omskolade mig till lärare och Atwell tror jag att jag upptäckte som referens i någon bok om kreativt skrivande. De är bägge synnerligen läsvärda: för mig personligen direkt oumbärliga.
The Reading Zone beskriver hur den amerikanska middle school-läraren Nancie Atwell själv arbetar för att göra sina elever i 7/8th grade till kvalitetsmedvetna storkonsumenter av litteratur. Argumenten för att läsa mycket är självklara för lärare, men här handlar det snarare om metodik: Hur kan man arbeta i vardagen för att se till att eleverna faktiskt läser så mycket som vi vill? Atwells grundtanke är mycket enkel: skapa tid för läsningen. Varje dag använder hennes elever en del av lektionen i English till att läsa (ibland avundas man amerikanska skolor som har så mycket mer lektionstid för ämnet än vi!). Eleverna har i läxa att läsa 30 minuter varje kväll, hela veckan. De här eleverna (som inte representerar något särskilt gynnat urval) läser i snitt fyrtio böcker per läsår. I snitt! Fyrtio! Man kan bli lite lyrisk för mindre.
Atwells grepp för att stödja och utveckla elevernas läsande tilltalar mig. För det första: låt eleverna själva välja sin litteratur. Jag är ingen principiell motståndare till helklassläsning av något verk, men anser att tyngdpunkten ska ligga på självvald litteratur. Vidare säger Atwell högt det som jag muttrat i skägget i flera år redan: bokrecensionen är överskattad. Om vi ska vara ärliga, så tror jag att mer än en lärare använder recensionen som en kontroll av att eleven faktiskt läst boken. Att rutinmässigt förutsätta en recension eller en läslogg efter varje bok eleverna läser förtar läsglädjen (och leder till att vi ger eleverna i uppgift att läsa allt mer sällan, för att vi inte förmår bedöma 36 000 bokrecensioner). Och ni minns kanske vad UBS-rapporten sade: under högstadiet minskar elevernas läsning. Vi borde välja metoder som leder till att de läser mer, inte mindre.
Innan någon nu börjar hyperventilera av tanken på att släppa all kontroll, ska jag säga att Atwell inte förespråkar att bara låta läsarna dröna utan styrsel. Lärarens roll i läsningen är att bokprata om intressanta böcker, introducera litteraturvetenskaplig terminologi i ett funktionellt sammanhang och hjälpa eleverna att utveckla sin läsning och välja passande böcker. Alla elever uppmuntras att bokprata i smågrupp eller helklass om en bok som var så bra att de tror att andra också skulle gilla den, och eleverna skriver regelbundet brev till läraren och klasskamraterna om någon särskilt minnesvärd bok. Ett problem med den klassiska bokrecensionen brukar vara att elever som läser en viss bok mot en deadline inte vågar släppa den ens om den är mördande tråkig, och att det befäster mångas fördomar om att läsning ska vara svårt och jobbigt och bör undvikas. Om du bara förväntas redovisa då en bok verkligen berört dig (Atwell talar om böcker som du skulle klassa som en nia eller en tia), förmedlas två budskap: Du kommer att hitta en bok som känns så bra, förr eller senare. Och du kommer att vilja tala eller skriva om den, så bra var den. En modersmålslärares våta dröm, visst?
Okej, jag skulle kunna skriva en hel roman om hur bra jag tycker The Reading Zone är, och jag tror inte att jag kan förmedla det tillfredsställande heller. Köp boken och läs den! Den är inte ens dyr. Och du kommer att återuppleva hallelujakänslan av att ha världens bästa jobb.
Daniel Pennac citeras i The Reading Zone, och på sätt och vis är Som en roman en skönlitterär eller essäistisk version av Atwells tankar. Pennac är franskläraren som grämer sig över att hans tonåriga son inte älskar att läsa, och ur den sorgen föds ett manifest över hur man borde läsa för att (åter)upptäcka läsglädjen. Läs vad du vill, skippa det tråkiga, läs om det som du älskar, läs var du vill – det är din rätt som läsare. På engelska heter boken The Rights of the Reader, och den här postern (pdf) sammanfattar Pennacs budskap mycket träffande. En roman ska läsas som en roman, för att släcka vår törst efter en historia, inte som en nyttig men besk medicin som skolan (eller välmenande föräldrar) portionerar ut för att skapa allmänbildade och framgångsrika elever.
Om jag skulle reducera mitt pedagogiska filialbibliotek till bara sådana böcker som jag absolut inte kan undvara, skulle The Reading Zone och Som en roman vara med på tio-i-topp-listan.
[…] att pröva lite nya metoder. Kanske det här kraschlandar, men jag är beredd att ge tankarna i The Reading Zone en chans. Jag tänker börja förvänta mig att mina elever ska bli de här vana och […]
[…] jag i alla fall efter att jag hade läst The Book Whisperer av Donalyn Miller. När jag läste The Reading Zone för första gången var jag övertygad om att jag hittat hem och ville i princip kopiera Atwells […]
[…] och jag låtit klasserna fylla i en läsenkät under första lektionen. Idén har vi hämtat från The Reading Zone, och vi har bland annat frågat eleverna hur mycket de läste förra läsåret, vilka genrer de […]