Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nästa läsår kommer läsning och skolspråk att vara ett stort tema i staden där jag jobbar. Det finns väl inte så mycket mer att säga om det än att det är absolut fantastiskt att a) ett sådant tema plockas upp och b) satsningen är större än vad jag sett att läsårsteman i genomsnitt brukar få. Planeringen är i gång för fullt redan nu, och det finns alla chanser att det blir ett läsår som lyfter arbetet med språket i skolorna.

Men klart det finns ett men. I mitt fall: gaah-sådan-fullkomlig-tidsbrist-så-jag-vill-skrika. Jag menar, inför ett sånt här läsårstema, om man som jag dessutom råkar ha lite chanser att vara med och planera – vad vill man då göra? Jag vet inte hur andra är, men jag vill läsa in mig på temat och veta massor om läsutveckling och läsförståelse och skönlitteratur i skolan och sånt. Det finns säkert en hyllmeter böcker hemma som väntar på mig. Men jag. Har. Inte. Tid. Förutom allt det normala (planera, undervisa, bedöma, coacha, peppa, jaga med blåslampa, sitta i x antal arbetsgrupper och samla in pengar till friluftsdagar) som är mitt jobb, så skulle jag gärna vilja att mina barn minns sin barndom som en ljus och trevlig tid då mamma åtminstone tidvis var ledig på kvällarna. Och jag har faktiskt hobbyer (okej, bara två, men de är desto livsviktigare). 

Och så kommer jag inte riktigt ifrån att det här med att läsa mig igenom den där hyllmetern, det känns som tentläsning. Som den mest efferenta av alla läsningar: jag läser bara med ”where’s the beef?” för ögonen. Och det blir inte bra. Jag har ingen peppig lösning på problemet heller. Jag höll på att skriva att jag skulle ha en utmaning, och läsa 15 minuter varje vardag. Men så insåg jag att det aldrig kommer att hända. Jag är mitt inne i en skrivperiod, jag lever för att skriva just nu. Då ger man inte bort 15 minuter. 

Se där, lite kontraproduktivt gnäll en måndagskväll. Jag ska vara gladare i nästa inlägg.

Just nu

  • Jättemånga punkter på att göra-listan och hur mycket jobb man än gör så försvinner inget från den. 
  • Åtta dagar till en deadline som jag helst skulle slippa. Tänk jättestor projektrapport som skulle behöva två dagar obruten arbetstid. Slå ut det på håltimmar och kvällar då ungarna somnat. 
  • Möten. Möten. Möten. Föräldrar, elever, kolleger, arbetsgrupper. 
  • Två dagar kvar till två dagar på kurs i kreativt skrivande. Som jag längtar!

Känner mig uråldrig

Jag har ett problem: Jag vill blogga, men jag orkar inte lära mig allt det här med taggar och nyckelord och vad fasen. Och det är ju inte ens att vara på väg att tappa greppet lite. Det är att vara 1997 i själ och hjärta. Det är att vara så ute att det börjar närma sig något som inte finns.

Men allvarligt. Jag är småbarnsförälder, jag är heltidsarbetande lärare, jag har hobbyer som jag kämpar envist för att pressa in i varje ledigt hål som vardagens erbjuder. Jag har alldeles för lite intresse för det här. Så snälla, berätta för mig: måste man tagga och kategorisera och vara dödsorganiserad på den punkten? Kan man inte bara vildblogga helt utan koll? (Snälla, säg ja. Jag blir glad då.)

Språken kring oss

Som en del av språkhistorien har jag bett åttorna göra en tankekarta på temat ”Mina språk”. De fick själva välja underkategorier, och vanliga sådana var Familjen, Fritid, Datorn m.m. Jag föreslog underkategorin Språk jag vill lära mig. Jag gick runt och pratade med alla om vad de hade på sina tankekartor, och jag insåg bland annat följande:

  • Så gott som alla mina elever lever i en trespråkig värld: svenska, finska och engelska. Yksi kieli, yksi mieli (fi. ‘ett språk, ett sinne’ fennomanskt slagord) gäller inte. 
  • Norska är coolt. Man läser norska modebloggar, man kollar på norska tv-program, man håller kontakt med norska kompisar från läger och liknande. 
  • Myten att det är tjejer som är språkintresserade är en myt. Kategorin Språk jag vill lära mig gjorde killarna precis lika ivriga som tjejerna.

Just nu grunnar jag på hur vi ska gå över till svenskans historia efter det här. Jag menar, jag tycker ju att Rökstenen och Gustav Vasas bibel och Then Swänska Argus är outsinliga källor till förundran, och 1900-talets stavningsreformer gör mig alldeles lycklig, men det kräver onekligen finess att paketera det i aptitliga bitar när publiken består av 14-åringar. Får väl ta på tänkarmössan.

 

Alla har säkert minnen från skoltiden av lärare som gick igång något alldeles löjligt på sitt ämne och blev upphetsade över något som för en själv verkade obegripligt eller farligt nära den dödliga dosen av tråkdom. Jag nämner inga namn, men ja, jag tänker på min lång matte-lärare vars hästsvans nästan löste upp sig när hon skuttade fram och tillbaka framför integralkalkyler långa som ett nödår, medan hon pekade: Här! Och titta här! Och så blir det så här! Och jag bara satt där och såg ingenting alls.

Nå, vad jag ville ha sagt: mina elever kommer att minnas en modersmålslärare som gick igång något alldeles löjligt på språkhistoria. På någon klassträff om 25 år kommer de bara att behöva säga ”minns ni hon med de indoeuropeiska språken” och så kommer alla att garva. Eller gråta. Men allvarligt, visst är det ett av de mest spännande områdena i typ hela språkuniversum? Att svenska och grekiska är släkt men svenska och finska är inte det! Att 75 % av orden i engelskan egentligen har romanskt ursprung! Och att baskiska är ett så kallat isolatspråk, inte släkt med Något Annat Språk i hela världen! Jag känner för att kursivera och utropsteckna och liksom ja, skutta så att min hästsvans löser upp sig, för att det är så roligt, det här. 

Jag lämnar er med en sjukt upphetsande överraskningspresent: Det lexikala avståndet mellan språken i Europa. Om jag visste hur man säger totally mind-blowing på svenska skulle jag säga det. Så, klicka på länken nu!

För ett tag sedan skrev jag om klassen som prövade på berättarverkstad. Det var en mycket rolig lektion, och jag kände verkligen att vi hade haft kreativt flow i klassen då. När jag sedan läste vad de hade skrivit ner efter att vi hade hittat på vår gemensamma saga, så rodnade jag och önskade att jag inte hade skrivit något entusiastiskt alls om detta på bloggen. För oj, sådana sagor de hade skrivit. Det var sex, våld och blod i sådana mängder att jag måste häpna över att de vågade lämna in sådana alster till mig. Ingen av dem hade hållit sig till vår gemensamma saga, och deras egna fantasier påminde om grotesk fan fiction för Charles Bukowski. Där fick jag som hade myst över deras skriviver.

Men kanske det inte var så fel i alla fall. Jag blev tvungen att ta upp varför de inte skulle skriva om precis vad som helst i alla fall (jag hade ju entusiastiskt sagt att de skulle fantisera fritt, men naivt nog tänkt att det ändå inte skulle innebära att de skrev om precis vad som helst). När vi gick vidare med fakta om berättelsens byggstenar så kunde jag hänvisa till den gemensamma sagan som vi hade skapat och som de alla mindes mycket väl. Och nu känns det som att vi trots allt vann mycket på att skriva riktigt fritt.

När vi gick vidare med hur de kan bygga upp berättelser har vi använt seriestrippen som modell för berättelsen: en ruta som är inledning, en till tre rutor som presenterar problemet och bygger upp spänningen och en ruta som avslutar och visar hur det löste sig. Strippen fungerar bra som ram för berättarverkstadsmetoden: vid första rutan måste vi skapa en karaktär och placera hen i en miljö. Senast i andra rutan behöver karaktären få något att klura med: någon form av problem. Och den här klassen som en gång hade jobbat med att skapa en gemensam saga har nu inga problem med att tillsammans skapa en fiktiv berättelse som de kan lägga ut i tre till fem rutor (som man gärna kan poängtera är detsamma som scener, stycken eller kapitel).

Min pilotklass har precis skrivit sitt första prov, som var att skriva en fiktiv berättelse som skulle innehålla komponenterna karaktär, miljö, problem och lösning. Och vare sig det nu beror på berättarverkstaden eller inte, så har flera av dem gjort ett utmärkt arbete. Ingen av dem har stupat på problemet att inte veta vad de kan skriva om. Och de har tänkt i scener, även om de inte alltid har klarat av att signalera det med styckeindelning. Jag fortsätter att vara hoppfull inför möjligheterna med denna metod!

För mycket grammatik

Åttorna ska ha prov nästa vecka, så jag satt och saxade i gamla prov och klippte ihop ett nytt. Alldeles i början av min karriär som lärare jobbade jag i en skola som tog satsläran på stort allvar, och i ett av proven från den tiden fanns en fråga som jag först inte ens kom på svaret till då jag såg frågan nu. Om inte ens jag mindes det, så kan man ju anta att alla de elever som jag hade 2004 också har hunnit glömma svaret på frågan: Vad är ett deponensverb?

Jag saxade inte den frågan till årets prov.