För inte så länge sedan var jag på fortbildning med Kerstin Lundberg Hahn, som berättade hur hon jobbar med berättarverkstäder i lågstadiet. Jag har redan tidigare tänkt att jag skulle vilja testa den metoden i högstadiet också, och efter kursdagen tog jag itu med det.
Jag gjorde så som Kerstin hade tipsat: valde en grupp som inte är så stor (15 elever i åk 7), placerade dem i ring så de såg varandra och sade att vi ska konstruera en berättelse tillsammans. Kerstin jobbar med sagor, och eftersom vi just gått igenom sagor, myter, fabler och sägner i den klassen höll jag mig till sagogenren. Så började jag med en inledning (”Det var en gång en liten stubbe som fanns långt inne i en djup skog. I den stubben fanns en liten dörr, och bakom den dörren bodde en … Ja, vem bodde där?”) och lät klassen föreslå alla bitar som skapade innehåll. Jag styrde berättelsens struktur genom att välja bland deras idéer, sätta in en vändpunkt i ett lämpligt skede (”Men plötsligt en dag märkte han att … ja, vad märkte han?) och genom att säga till när det började bli aktuellt att hitta på ett slut till sagan. Precis som Kerstin hade tipsat återberättade jag också sagan flera gånger under processens gång, för att befästa den i minnet och finslipa den lite.
Det här var fantastiskt roligt, kan jag lova. Alla i klassen var med, också de som hittills suttit lite i skymundan (det är en klass med sinsemellan mycket olika elever). De fnissade ohämmat åt hur bra de tyckte att sagan blev (den involverade en mask och en myrslok, och den var verkligen bra). När vi var klara skrev alla ner sagan, och då var det tillåtet att skriva en version som skilde sig från den gemensamma sagan vi hade skapat. En sådan skriviver och koncentration det blev! Vi hittade på sagan på kanske en kvart, efter det skrev de i tjugo minuter och då blev ungefär hälften klara medan resten ville skriva klart hemma.
Min baktanke med detta var att se vad som händer när man gör idéstadiet av en berättelse till en gemensam process. Ofta klagar elever på att de inte vet vad de ska skriva, och ofta skriver svaga elever korta och platta texter. Vad händer med deras skrivande om de får en stötta som gör att de inte måste sitta ensamma under den kreativa fasen? Jag hörde en elev nöjt konstatera att han aldrig skrivit en så lång text förr, och jag märkte att hon som alltid stönar över minsta anteckningsuppdrag skrev en och en halv tättskriven A4 utan att protestera. Jag har inte sett texterna ännu, men jag såg skrivglädjen, och bara den var värd besväret.
Den som blir nyfiken på detaljerna kan läsa Kerstin Lundberg Hahns bok Berättarverkstad med barn : en handbok, för där finns hela metoden konkret beskriven med frågor man ställer under berättelsens gång m.m. Jag vet inte om det här är en metod som kan funka lika bra med andra genrer än sagan, men det är nästa projekt. Går det att skapa en gemensam spänningsnovell? En kollektiv kärlekshistoria? Och, i förlängningen, kan tonåringar arbeta självständigt i grupper enligt den här modellen? För hur fint skulle det inte vara om de kunde sätta sig några tillsammans och idea fram ett textfrö som de tillsammans kunde få att växa till en hel historia?
Intressant! Berätta gärna hur det går även nästa gång du testar på den här metoden!
[…] Det var en gång en saga … […]
Vad roligt att läsa! Tack för den beskrivningen. Jag lägger en länk på min blogg också och hoppas att din berättelse inspirerar fler högstadielärare.
🙂 Kerstin L Hahn
[…] ett tag sedan skrev jag om klassen som prövade på berättarverkstad. Det var en mycket rolig lektion, och jag kände verkligen att vi hade haft kreativt flow i klassen […]