Ondskan i nian

Tack för alla förslag på högläsning i nian! I just den klassen som jag funderade på hade vi redan talat om Ondskan, och många tyckte att det lät som en intressant historia. Eftersom den nämndes i kommentarerna så tänkte jag kör till, och valde den.

Det är nog tio år sedan jag läste boken själv, och sedan har jag sett filmen med några klasser. Och mitt första intryck av boken nu är: hjälp, vilket tungrott språk! Eller kanske snarare: oj, vilken kontrast mellan dialogerna å ena sidan och händelse- och tankereferaten å andra sidan. Det är mycket inskjutna bisatser, och det känns som att man får balansera lite mellan uppläsningsstilar.

Klassen gillar boken. De hajade till vid de första könsorden (en bokstavligen hoppade upp och hojtade ”Men vad SADE du?”), de svalde vid strykscenerna och de diskuterar ivrigt efteråt om makt, status och grupper.

Trots det kommer jag inte att läsa boken för dem. Jag inser nämligen att vi omöjligt kommer att komma igenom närmare 300 sidor tättskriven text inom en rimlig tidsrymd, om vi inte stryker mycket annat från programmet. Just den här klassen ligger efter på många sätt och har inte riktigt råd att stryka så mycket. Dessutom blir det svårt att leva sig in i en bok som man hinner läsa kanske 20-30 sidor i veckan i.

Min kompromiss ser därför ut så här: jag högläser boken fram till det att Erik kommer till Stjärnsberg. Efter det ser vi filmen, och efter filmen högläser jag bokens slut för dem. Jag tycker skillnaden mellan hur boken och filmen slutar är intressant, liksom den skillnad det gör att Eriks bror inte finns med i filmen, och jag hoppas kunna få in lite diskussion om det.

En annan högläsningsidé som slog mig är Janne Tellers Intet. När jag läste den tänkte jag i början att det var en så fin feelgoodberättelse om vad som är viktigt i livet, tills den plötsligt tog nacksving på mig med sitt absurda skräckstråk. Men nu när jag har kommit över den överraskningen så tror jag att den skulle kunna leda till väldigt givande diskussioner. Fast då är det ju jättetypiskt att skolans enda exemplar av den boken är stulet, eller hur?

Read Full Post »

Sjangär

Vi håller på och fördjupar oss i genrernas mystiska värld i nian. Begreppet är nytt för eleverna, och det har tagit flera veckor för dem bara att acceptera ett så fånigt ord. De smakar på det, gör sig lustiga över det, frågar lite bevekande om de ändå inte kan få uttala det som det skrivs. Det brukar lossna när de på allvar greppar att det bara är ett annat ord för kategori, och att de redan kan mycket om genrer tack vare film.

Jag kör en riktigt traditionell förmedlingspedagogik utan minsta finess: genre för genre presenteras på Powerpoint. Samma material klistras in i deras häften och blir läxa till följande gång. Man kunde ju tänka sig att ingredienserna är klara för ett sömnpiller – jag hade inga höga förväntningar på konceptet själv. Men intressant nog lyssnar de väldigt koncentrerat, och det som de vill ha är bokpresentationerna. Jag har exemplifierat varje genre med två bokomslag, så att 1984 och Hungerspelen får representera dystopi, till exempel. Och för varje bokomslag händer det: ”Har du läst den? Vad handlar den om?” och så lutar de sig nästan framåt av förväntan. Samma elever som i början av året deklarerade att de ”hatar” att läsa samlar på boktitlar som de vill läsa, och när jag lite försiktigt antydde att 1984 kräver lite läsvana och kan vara bra att spara tills man blivit lite varm i kläderna så glimmade det till i ögonen på vissa som helt klart antog utmaningen.

Om jag hade en trollstav nu skulle jag se till att alla böcker i min genrepresentation fanns i skolbiblioteket. Men jag tror att jag ska följa upp den här introduktionen senare, när jag har hunnit komplettera utbudet, och hålla en serie bokprat om olika genrer, med böckerna på plats i klassrummet. Tänk bara hur läckert att kunna rada upp ett urval dystopier på katedern och säga: varsågod, ta för er. Det är absolut ett tips om någon blir inspirerad att presentera genrer i sin klass. Ett annat tips är att välja böcker till presentationen som någon i klassen redan läser. Jag hade exemplifierat biografigenren med Zlatan och Steve Jobs, och när två killar i klassen hojtade i kör att de på med dem blev det fart på efterfrågan. Det bästa boktipset kommer från en klasskompis, så är det bara.

Jag spånar lite kring en genreuppgift med favoritgenrer, hatgenrer och nyfiken på-genrer, men jag tror att vi måste komma en god bit in på året innan vi är redo för det. Mina stackars klasser är ännu lite chockade över att de faktiskt läser: idag tittade en elev misstroget på sin läslista och sade till bänkgrannen ”Det är bara september och jag har läst två böcker! I fjol klarade jag inte av att läsa två böcker på hela läsåret!”. Sådana nykläckta läsare behöver vårdas ömt för att inte knäckas.

Read Full Post »

Förlagstips: Argasso

Under fjolåret, då mina ämneskolleger och jag jobbade intensivt med att föra in litteraturen på alla lektioner vi höll, lärde vi oss att älska förlaget Argasso.

Argasso ger ut lättlästa böcker för ungdomar, och utan deras böcker hade vi knappast haft riktigt lika mycket medvind i klasserna. För ni vet, det finns gott om ungdomar som helt enkelt inte är särskilt vana läsare ännu. Av olika orsaker fixar de inte långa böcker som kanske gör hopp i kronologin eller byter berättarsynvinkel ofta eller har ett avancerat språk.

De här läsarna vill ha en bok som går rakt på händelserna och går fort att komma framåt i, men de vill vanligen inte ha en fördummad eller urvattnad historia för det. Och här kommer Argassos böcker in, för de visade sig vara mycket pålitliga i sin läsvänlighet. Argassoböckerna var nyckeln som låste upp porten till läsandet för många elever som aldrig tagit sig igenom en hel bok tidigare, och stoltheten var påtaglig när de kunde märka att de både orkade läsa och gillade innehållet.

Några Argassofavoriter (som för övrigt också brukar uppskattas av dem som redan är vana läsare) är Besökaren av Ann Halam, Briggsy av Isla Delwar, Avhopparen av Kim Olin och Riggad av Sophie McKenzie. Det finns många fler, men ska man börja någonstans så är det här mina heta tips.

För säkerhets skull: Jag har inga kopplingar till detta förlag utom att jag är gränslöst tacksam för att de finns och underlättar mitt arbete så mycket. Om någon annan mo-lärare sitter där ute och undrar vad i all sin dar man ska sätta i händerna på dem som menar att de avskyr att läsa, så vill jag bara sprida glädjebudskapet att det finns böcker som vinner över också dem. Jag tycker också att flera av Argassoböckerna funkar bättre än noveller då man vill läsa något högt för en klass och göra en gemensam analys. Det är tunnsått med riktigt bra ungdomsnoveller, tycker jag, men flera av de här böckerna motsvarar en novell i längd och har en struktur som gör det lätt att demonstrera en analys.

Read Full Post »

Alla gillar Zlatan

Zlatan kunde inte ha tajmat sin bok bättre, om ni frågar mig. Just i år, då jag för första året låter, eller (beroende på hur man ser på saken) tvingar alla elever att läsa på varje lektion, kommer han ut med sin guldglänsande glassiga kaxiga bok som borde få något pris för vad den kan göra med killar som säger att de inte gillar att läsa.

Har man en enda sportfåne som är lite misstänksam mot poängen med läsning så säger jag bara: Zlatan fixar dem. Plötsligt förändras de: kommer i tid till timmen, sitter försjunkna i total koncentration och dyker bara upp till ytan ibland för att läsa något särskilt bra ställe högt för kompisen. Och får mitt hjärta att klappa lite extra när de säger saker som att de vill läsa eller frågar efter någon annan bok som är lika bra. Sådana dagar känns det som att man firar en liten seger.

En bok för dem som inte gillar böcker.

Read Full Post »

Tranströmer! Yes!

Låtom oss strunta i allt tröttsamt snack om varför det här var förutsägbart eller otippat eller möjligen läckt eller vadsomhelst. Tranströmer är helt enkelt Gud, om ni frågar mig, och jag är gladare än jag någonsin varit över ett Nobelpris i litteratur.

I morgon skulle jag helst gå med en ”Fråga mig om Tranströmer”-tröja i skolan, och pracka min gud på alla som har turen att möta mig. Men i brist på sådana tröjor blir det en ”dagens dikt” av TT i stället. Efter att ha valt och valt, och för säkerhets skull valt bort de personliga höjdarupplevelserna, eftersom jag inte vill riskera att börja käbbla med någon om att det minsann visst är en jättebra dikt, tog jag Romanska bågar. Vi får väl se om valven öppnar sig för niorna.

Read Full Post »

Så här undervisar jag

Det här inlägget är egentligen en fortsättning på ett samtal som jag förde med min tidigare kollega S då vi träffades nyligen. Hon ville veta hur jag genomför min undervisning, men luncher och kaffepauser hinner ju aldrig till på en kurs, och därför blev vårt samtal oavslutat. Så det här är för dig, S. Kanske också andra är nyfikna?

Jag har en lektionsstruktur som ser likadan ut för det mesta. Grundbulten är ett workshoptänkande (eleverna ska lära sig genom att göra saker) och Daltonpedagogik (eleverna ska ha insyn i målen med all verksamhet och kunna påverka vad de behöver jobba mest med och i vilken ordning). De stående inslagen i alla lektioner är följande:

Dagens dikt. Vi börjar alla lektioner med att gemensamt läsa och analysera en dikt som jag har valt och kopierat upp till alla. Jag presenterar dikten, läser den högt och leder en diskussion där vi tittar på olika drag i texten (såväl innehåll som form) och formar en tolkning av den. Eleverna diskuterar, argumenterar, antecknar sina tankar och sparar alla dikter för framtida uppgifter (vi kan återgå till en gammal dikt för att titta på nya infallsvinklar, eller jag kan be eleverna välja ut en dikt som de analyserar mer ingående i skrift).

Fördelarna med en dikt är många: den är kort, den visar upp språkets alla dimensioner i en blixtexponering och  den ger möjlighet att vinkla diskussionen nästan hur som helst. Dikten är för mig framför allt en estetisk och en existentiell upplevelse som jag vill öppna mina elevers ögon för, men om och när man vill, kan man illustrera nästan vilken aspekt på modersmålsämnet som helst med den. Vi har kört grammatik via dikterna (”plocka ut de avgörande verben i dikten” leder oundvikligen till att vi måste veta vad ett verb är) och på samma sätt planerar jag att belysa språklig variation, språkhistoria, litteraturhistoria och andra delområden av ämnet genom diktvalet. Fokus i analysen är dock framför allt på tolkning och på inspiration: Vad har författaren gjort som du själv som skribent kan använda? Dagens dikt tar ca 10-15 minuter i anspråk.

Minilektion. Efter dagens dikt lägger jag vanligen in ett 10-20 minuter långt undervisningspass av det traditionella slaget. Precis efter skolstarten handlade minilektionerna mycket om rutiner och praktiska procedurer, som hur vi planerar och bokför läsningen eller hur vi gör för att kunna arbeta självständigt med att skriva egna texter. Nu börjar vi komma in på hur man redigerar och publicerar texter,  och minilektionerna reflekterar i ganska hög grad vad som är aktuellt i varje enskild klass. När jag märker att många i klassen börjar ha behov av en viss kunskap, lägger jag in ett pass om det. Ofta anknyter minilektionen direkt till något som illustreras i dagens dikt, och bygger på den mer kreativa diktanalysen med kalla fakta.

Efter minilektionen finns det alltså kvar ungefär 40-55 minuter av lektionen (vi jobbar i 75 minuters pass). Och nu vidtar Daltonarbetet: varje elev börjar jobba med det som han eller hon behöver göra just då. Det låter kanske som kreativt kaos, men det fungerar och är för det mesta påfallande stillsamt. Någon läser, kanske inklämd i ett hörn bakom bokhyllan eller i skymundan under ett bord. Någon sitter vid datorn och redigerar en text. Någon tuggar på pennan och planerar nästa text. Någon sitter och läser kompisens text och kommenterar läsningen efter hand. Någon sitter vid konferensbordet (ett högt caféaktigt bord som helt enkelt fått bli mötesplatsen för mig och eleverna) och diskuterar sin text med mig. (Jag ger muntlig respons på texter, och jag gör det medan de är under arbete. Dessa textkonferenser tar kanske 5 minuter per elev, och fokuserar vanligen på det som eleven själv har bett att få kommentarer om.)

När jag inte konfererar med en skribent gör jag min runda som återkommer varje lektion: en snabb bokföring av vad varje elev arbetar med och hur arbetet framskrider, lite punktnedslag med snabbhandledning om någon behöver det för att komma vidare och några planerade samtal. För att ta ett konkret exempel från idag hade jag i en klass noterat två elever som alltid bara läser på lektionerna, så jag hade prickat in ett samtal med bägge för att kolla vad som ligger bakom det ensidiga arbetet. Det visade sig att den ena helt enkelt skrivit ganska mycket hemma, medan den andra önskade mer handledning i hur man får skrividéer. Jag har en blankett för varje elev, där jag noterar konferenser, handledningsbehov och annat som jag behöver för bedömning och individualisering, så jag noterade för bägge var de står med arbetet just nu. Så här rullar lektionen alltså på, och fungerar i mitt tycke bra.

För att förstå hur eleverna kan jobba självständigt med läsandet och skrivandet, behövs kanske några närmare förklaringar om arbetet med mina grundpelare i ämnet:

Skrivning. Skrivandet fungerar enligt principerna för skrivverkstad (writing workshop): eleverna ska själva välja vad de skriver om, de ska ha regelbunden tid att skriva och de ska få regelbunden handledning i hur skrivprocessen fungerar och i hur de utvecklar alla de färdigheter som ingår i den. Vi har börjat året med att skapa idélistor som är unika för varje elev: alla har gjort listor på minnen, händelser, åsikter, insikter, drömmar, problem och tankar som känns angelägna för dem och som de skulle kunna säga något om i skrift. Valet av idé är fritt, och nu i början av året är också genrevalet fritt. Jag arbetar i en skola som delar in året i fem perioder, och i period 1 har jag valt att observera vilka genrer olika skribenter använder när de får välja fritt (påfallande mycket lyrik, en del noveller och också sådant som eleverna själva karaktäriserar som ”romaner”). Senare under året koncentrerar vi oss på olika fokusgenrer (t.ex. jobbar sjuorna med fantasy, åttorna med spänning och niorna med romantik och science fiction) och faktagenrer (faktauppsats för sjuorna, tidningstext för åttorna och argumenterande text för niorna).

Läsning. Läsningen återspeglar skrivarbetets struktur: eleverna väljer själva sina böcker, de läser regelbundet och de får regelbunden handledning i litteraturkunskap: genrer, struktur, tendenser osv. Det finns en stående hemuppgift i ämnet, och det är att läsa i minst 15 minuter varje dag, utöver den tid som är vikt för läsning i skolan. Läsningen bokförs på en läslista där eleverna antecknar alla böcker de påbörjar och noterar om de har läst ut dem eller lämnat dem oavslutade. För alla avslutade böcker noterar de genre, svårighetsgrad och vilket betyg de skulle ge boken. Böcker som de har gillat så mycket att de har bedömt dem med en nia eller en tia får de bokprata om, vilket betyder att de får motivera det höga betyget muntligt under några minuter. Eleverna ställer varje period upp ett läsmål, som kan gälla till exempel antal böcker eller val av genre eller lästakt. Noteras bör att den här intensiva läsningen fungerar bra tack vare ett välförsett skolbibliotek och min egen förtjusning för ungdomslitteratur. När någon behöver en ny bok att läsa, är det till gagn för alla om jag snabbt kan räkna ut vilken bok som skulle matcha elevens önskemål, och dessutom plocka fram den ur hyllan i klassrummet direkt.

Så ser det alltså ut just nu. Och jag är väldigt nöjd. Under alla år hittills har jag gnagts av dåligt samvete över två saker: mina elever läser och skriver inte tillräckligt. Jag har prövat olika lightversioner av det här sättet att jobba, och varit tilltalad, men alltid sett det som projekt, insprängda i Det Viktiga Stoffet. När jag först kom i kontakt med Daltontankarna och sedan med principerna för läs- och skrivverkstad, var jag förtjust men misstrogen: skulle man verkligen kunna uppfylla läroplanens mål om man jobbar så här? Jag kan nästan fysiskt hålla i den känsla av upprymdhet som fyllde mig när jag insåg att jag har läst läroplanen fel i alla år. Ärligt talat har jag sett den som en checklista på alla de sekvenser jag måste hinna med: en om språkhistoria, en om romantiken-realismen-modernismen, en om … Nu inser jag att man också kan tänka så här: om man arbetar målmedvetet med att lotsa eleverna till att bli vana skribenter och läsare, så uppfylls målen i läroplanen på köpet.

Mina elever har redan läst ungefär lika mycket som de läste under ett läsår förr, när jag satte ut bokprojekt och avslutade dem med skriftliga bokrecensioner. Efter en månad svänger de sig med termer som strofbyte, cirkelkomposition och diktjag utan att jag har bett dem anteckna ett enda av de här orden. Och jag vågar påstå att fler av dem upplever en känsla av tillfredsställelse med sitt arbete nu än vad jag kunnat ge tidigare klasser. Jag tror inte att jag själv jobbar mindre än förr, men jag jobbar annorlunda, och jag har betydligt roligare. Jag förmedlar bättre undervisning. Och jag får läsa de mest otroliga texter. Det känns svårt att tänka sig att jag skulle vilja gå tillbaka till det gamla sättet att arbeta.

Fotnot: Nästan ingenting av det som jag beskriver ovan är mina egna idéer. Mina ämneskolleger och jag har plockat ihop vår metod från flera inspirerande förebilder, av vilka Nancie Atwell och Ralph Fletcher är de i särklass viktigaste. Om jag fick ge två böcker i present till alla som söker inspiration i ämnet modersmål och litteratur, skulle det bli Atwells The Reading Zone och Fletchers Writing Workshop. Där finns det mesta som jag vet om hur man inspirerar unga att bli läsande och skrivande individer.

Read Full Post »

Litteratur är identifikation

Plötsligt fick jag en aha-upplevelse, då jag satt och skummade igenom vad eleverna hade svarat på läsenkäten som vi inledde läsåret med. En fråga är ”Hur skulle huvudpersonen i din idealbok vara?”, och man blir ju glad åt välformulerade svar av typen: ”Gärna någon i min egen ålder som är ganska vanlig, men råkar ut för ett problem, och man får följa med hur hon utvecklas under bokens gång, och kan förstå hur hon tänker och vad hon vill”. Man liksom ritar dit ett mentalt rätt-tecken, och tänker att se där en medveten läsare.

Så finns det andra typer av svar, som ser ut kanske så här: ” De ska va nån blond sjukt snygg typ som e gangsta”. Första gången jag såg ett sådant svar, drog jag på mun lite, för han som skrev det är blond och vårdar ömt sin bad boy-image. Jag trodde nästan att han drev med mig. Men när jag läst ett par-tre svar till i samma stil, alla skrivna av tuffa tuffingar, trillade poletten ner. Vad säger de här killarna, på det enda språk de kan, om inte: jag vill läsa om någon som är som jag, någon som jag kan identifiera mig med. De har bara inte de orden och formuleringarna i sin vokabulär, ännu.Men de förstår eller anar att litteratur kan ge dem chansen att spegla sig själva och ta reda på mer om hur det är att vara den de är eller bli den de vill bli.

Jag önskar att jag hade massor mer av böcker med coola killar att plocka fram nu, men jag tror jag ska börja med Tim Bowlers Blade-serie, Robert Muchamores Cherub-serie och Markus Zusaks böcker om bröderna Wolfe (Fighting spirit och Knockout). Bowler och Muchamore kommer kanske aldrig att hamna på min topplista över favoritförfattare, men om de öppnar dörren till böckernas värld för en enda tveksam elev försvarar de sin plats i hyllan, tycker jag.

Read Full Post »

Vad läser mina elever?

För att skapa oss en bild av vilka våra elever är som läsare, har mina ämneskolleger och jag låtit klasserna fylla i en läsenkät under första lektionen. Idén har vi hämtat från The Reading Zone, och vi har bland annat frågat eleverna hur mycket de läste förra läsåret, vilka genrer de föredrar, hurdan huvudpersonen i deras idealbok skulle vara och alldeles konkreta frågor som om de har lånekort på biblioteket och om de vet vilken bok de vill börja läsa till näst.

Som alltid då man får en riktigt bra idé frågar man sig i efterhand hur man inte kommit på det tidigare. Enkätsvaren gör att jag vet mer om mina elever nu än jag visste om de flesta ens efter ett helt läsår tidigare. Och jag vill lova att det inte går att se på folk vilka de är som läsare. Bakom ett tufft skal och en likgiltig min gömmer sig någon som nämner Vonnegut som en favorit, och flamsiga flickor som sminkar sig på lektionstid kan också ha tid för 30 böcker per läsår. Elever som säger att de sällan eller aldrig läser frivilligt och som kanske bara läser de två-tre böcker per år som skolan har krävt av dem, kan ändå vara mycket specifika i sina beskrivningar av vem de skulle vilja läsa om – så specifika att jag genast klottrar i kanten vilken bok jag ska plocka med mig till just den eleven, eftersom de precis beskrivit Clay i Tretton skäl varför eller Katherine i Sanningen om Alice. Dessutom vet jag nu bättre än någonsin tidigare vad vi behöver beställa till biblioteket (allt som fattas är förstås en kappsäck full med gullpengar …).

Snart hoppas jag förresten att mina elever läser Annika Luthers nyaste ungdomsroman De hemlösas stad, som jag precis fått i min hand, och som är så bra att jag måste läsa till och med på bussen fast jag blir åksjuk och egentligen inte klarar det. Den börjar så bra så jag nästan vågar uppmana er att skaffa den fast jag inte läst hela boken ännu.

Read Full Post »

Första veckan

Första skolveckan är nästan avklarad. Den känns ungefär som jag tror det kan kännas att bli överkörd av ett tåg, och jag försöker att inte undra för mycket över varför precis alla, alla planeringsmöten måste avklaras under denna vecka. Det hade inte skadat med lite lediga timmar för att förbereda undervisning också.

Undervisningen artar sig dock, trots begränsad planeringstid. Dels har mina kolleger och jag ägnat gott om egen tid under sommarlov och föräldraledighet till att planera vår omstrukturering av upplägget, dels verkar det som om vi hittat ett grepp som kan fungera bra. I korthet är vårt upplägg alltså att eleverna ska jobba självständigt med att läsa och skriva i en workshopliknande miljö, inte bara som insprängda projekt, utan på alla lektioner. Alla klasser jag har träffat hittills har varit positivt inställda, och det känns som att starten varit lyckad.

Veckans insikt är att tonåringar gillar lyrik. De har inte alls de fördomar som jag inbillade mig då jag bestämde mig för att lägga in en dikt per lektion som återkommande element – jag trodde nog att åtminstone någon skulle himla med ögonen åt ”dagens dikt”. Det har de inte gjort, och det gläder mig.

Högst uppe på prioriteringslistan just nu är att skaffa ännu mer böcker till biblioteket. Vi kommer inte att kunna ha för många exemplar av Hungerspelen och Cirkeln den här hösten, känns det som. Och jag måste jättesnabbt bli bättre på intressanta och välskrivna lättlästa böcker, för i varje klass har jag både killar och tjejer som säger att de aldrig läst en bok förr och som absolut inte klarar av att välja och komma igång med en bok utan massor av hjälp. Vissa av dem behöver kanske få börja med ljudböcker, och jag vet inte ens om det finns ungdomsböcker som ljudböcker. Men jag förtvivlar inte, för det känns ganska roligt att ha betalt för att läsa böcker, leta böcker och prata böcker.

Read Full Post »

Segt

Jag tror bestämt att en orsak till att jag går igång så mycket på The Reading Zone är den här: jag hatar själv att vara tvungen att läsa något. Jag är prototypen för en lustläsare som måste ha en inre motivation för att vilja öppna boken. Till och med så mycket att jag ibland tvärvägrat vissa kioskvältare för att för många entusiaster hunnit säga till mig att jag måsssste läsa den boken innan jag hunnit upptäcka den själv. (Jag säger bara Puhdistus.)

Hur som helst, mitt läsande står lite stilla just nu för att jag tycker att jag måste läsa de dära stipendieböckerna. Vattentrappor under jorden övergav jag efter ett trettiotal sidor — kunde tänka mig att kanske ha ett exemplar av den, men inte tio (Vill du läsa en positiv recension så har Västra Nyland den). I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig var bättre. Christina Wahldén har en agenda med sina böcker, och även om den litterära kvaliteten är rätt ojämn så är innehållet och beskrivningarna av en flyktings fasor så starka att det här kan vara en kandidat till min topp-tre. Matildas läshörna presenterar boken uttömmande, kolla där om du är nyfiken.

Nu känner jag att jag måste ha paus från de här böckerna. Och jag får två insikter: 1) Så här är det när läsandet är ett tvång och inget nöje. Reading as a chore. Och som en direkt följd 2) Jag skulle hata att vara litteraturkritiker.

Read Full Post »