Jag inser att jag inte alls har orkat fördjupa mig vidare i Utbildningsstyrelsens rapport. Jag tänker skylla allt på att jag har den i elektroniskt format för jag är dålig på att läsa på skärm, men egentligen handlar det om att jag har mycket roligare läsning för mig. Mentalt ställer jag in mig på att återvända till jobbet och det är en utmärkt ursäkt för att sluka massvis med ungdomsböcker. Recensioner kommer bara jag hinner skriva ner dem.
Till dess, en pedagogisk anekdot, eller vad man nu ska kalla det. Jag håller på att läsa Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexed, som skriver om sin kamp för att hjälpa sonen Lucas som har autism. Autister lär sig inte genom att härma andra, och i pulkbacken en vinterdag blir det uppenbart att Lucas inte fattar vad man ska göra när pulkan åkt ner för backen och stannat. Det hjälper inte att mamma uppmuntrar honom att stiga ur pulkan och dra upp den igen, Lucas förstår inte och kan inte ta modell av barnen runtom honom. Men då visar mamman prov på verklig pedagogik (det här tycker jag var så fint så jag blev alldeles varm): i stället för att tänka ”åh, min son fattar inte”, utnyttjar hon hans styrkor och intressen. Lucas älskar, som många autister, att titta på tv, och den smarta mamman kommer på att filma andra barn som åker pulka och låter Lucas titta på det hemma. Nästa gång de går till backen har Lucas lärt sig på det sätt som fungerar för honom, och stiger upp och börjar dra pulkan när den har stannat. Individualiserad undervisning, minsann!
Klassrum 33 