Ge mig lite läsiver, nån

Nästa läsår kommer läsning och skolspråk att vara ett stort tema i staden där jag jobbar. Det finns väl inte så mycket mer att säga om det än att det är absolut fantastiskt att a) ett sådant tema plockas upp och b) satsningen är större än vad jag sett att läsårsteman i genomsnitt brukar få. Planeringen är i gång för fullt redan nu, och det finns alla chanser att det blir ett läsår som lyfter arbetet med språket i skolorna.

Men klart det finns ett men. I mitt fall: gaah-sådan-fullkomlig-tidsbrist-så-jag-vill-skrika. Jag menar, inför ett sånt här läsårstema, om man som jag dessutom råkar ha lite chanser att vara med och planera – vad vill man då göra? Jag vet inte hur andra är, men jag vill läsa in mig på temat och veta massor om läsutveckling och läsförståelse och skönlitteratur i skolan och sånt. Det finns säkert en hyllmeter böcker hemma som väntar på mig. Men jag. Har. Inte. Tid. Förutom allt det normala (planera, undervisa, bedöma, coacha, peppa, jaga med blåslampa, sitta i x antal arbetsgrupper och samla in pengar till friluftsdagar) som är mitt jobb, så skulle jag gärna vilja att mina barn minns sin barndom som en ljus och trevlig tid då mamma åtminstone tidvis var ledig på kvällarna. Och jag har faktiskt hobbyer (okej, bara två, men de är desto livsviktigare). 

Och så kommer jag inte riktigt ifrån att det här med att läsa mig igenom den där hyllmetern, det känns som tentläsning. Som den mest efferenta av alla läsningar: jag läser bara med ”where’s the beef?” för ögonen. Och det blir inte bra. Jag har ingen peppig lösning på problemet heller. Jag höll på att skriva att jag skulle ha en utmaning, och läsa 15 minuter varje vardag. Men så insåg jag att det aldrig kommer att hända. Jag är mitt inne i en skrivperiod, jag lever för att skriva just nu. Då ger man inte bort 15 minuter. 

Se där, lite kontraproduktivt gnäll en måndagskväll. Jag ska vara gladare i nästa inlägg.

Just nu

• Jättemånga punkter på att göra-listan och hur mycket jobb man än gör så försvinner inget från den. 
• Åtta dagar till en deadline som jag helst skulle slippa. Tänk jättestor projektrapport som skulle behöva två dagar obruten arbetstid. Slå ut det på håltimmar och kvällar då ungarna somnat. 
• Möten. Möten. Möten. Föräldrar, elever, kolleger, arbetsgrupper. 
• Två dagar kvar till två dagar på kurs i kreativt skrivande. Som jag längtar!

Känner mig uråldrig

Jag har ett problem: Jag vill blogga, men jag orkar inte lära mig allt det här med taggar och nyckelord och vad fasen. Och det är ju inte ens att vara på väg att tappa greppet lite. Det är att vara 1997 i själ och hjärta. Det är att vara så ute att det börjar närma sig något som inte finns.

Men allvarligt. Jag är småbarnsförälder, jag är heltidsarbetande lärare, jag har hobbyer som jag kämpar envist för att pressa in i varje ledigt hål som vardagens erbjuder. Jag har alldeles för lite intresse för det här. Så snälla, berätta för mig: måste man tagga och kategorisera och vara dödsorganiserad på den punkten? Kan man inte bara vildblogga helt utan koll? (Snälla, säg ja. Jag blir glad då.)

Språken kring oss

Som en del av språkhistorien har jag bett åttorna göra en tankekarta på temat ”Mina språk”. De fick själva välja underkategorier, och vanliga sådana var Familjen, Fritid, Datorn m.m. Jag föreslog underkategorin Språk jag vill lära mig. Jag gick runt och pratade med alla om vad de hade på sina tankekartor, och jag insåg bland annat följande:

• Så gott som alla mina elever lever i en trespråkig värld: svenska, finska och engelska. Yksi kieli, yksi mieli (fi. ‘ett språk, ett sinne’ fennomanskt slagord) gäller inte. 
• Norska är coolt. Man läser norska modebloggar, man kollar på norska tv-program, man håller kontakt med norska kompisar från läger och liknande. 
• Myten att det är tjejer som är språkintresserade är en myt. Kategorin Språk jag vill lära mig gjorde killarna precis lika ivriga som tjejerna.

Just nu grunnar jag på hur vi ska gå över till svenskans historia efter det här. Jag menar, jag tycker ju att Rökstenen och Gustav Vasas bibel och Then Swänska Argus är outsinliga källor till förundran, och 1900-talets stavningsreformer gör mig alldeles lycklig, men det kräver onekligen finess att paketera det i aptitliga bitar när publiken består av 14-åringar. Får väl ta på tänkarmössan.

 

Lingvistiskt glädjefnatt

Alla har säkert minnen från skoltiden av lärare som gick igång något alldeles löjligt på sitt ämne och blev upphetsade över något som för en själv verkade obegripligt eller farligt nära den dödliga dosen av tråkdom. Jag nämner inga namn, men ja, jag tänker på min lång matte-lärare vars hästsvans nästan löste upp sig när hon skuttade fram och tillbaka framför integralkalkyler långa som ett nödår, medan hon pekade: Här! Och titta här! Och så blir det så här! Och jag bara satt där och såg ingenting alls.

Nå, vad jag ville ha sagt: mina elever kommer att minnas en modersmålslärare som gick igång något alldeles löjligt på språkhistoria. På någon klassträff om 25 år kommer de bara att behöva säga ”minns ni hon med de indoeuropeiska språken” och så kommer alla att garva. Eller gråta. Men allvarligt, visst är det ett av de mest spännande områdena i typ hela språkuniversum? Att svenska och grekiska är släkt men svenska och finska är inte det! Att 75 % av orden i engelskan egentligen har romanskt ursprung! Och att baskiska är ett så kallat isolatspråk, inte släkt med Något Annat Språk i hela världen! Jag känner för att kursivera och utropsteckna och liksom ja, skutta så att min hästsvans löser upp sig, för att det är så roligt, det här. 

Jag lämnar er med en sjukt upphetsande överraskningspresent: Det lexikala avståndet mellan språken i Europa. Om jag visste hur man säger totally mind-blowing på svenska skulle jag säga det. Så, klicka på länken nu!

Och så levde de lyckliga i alla sina dar (?)

För ett tag sedan skrev jag om klassen som prövade på berättarverkstad. Det var en mycket rolig lektion, och jag kände verkligen att vi hade haft kreativt flow i klassen då. När jag sedan läste vad de hade skrivit ner efter att vi hade hittat på vår gemensamma saga, så rodnade jag och önskade att jag inte hade skrivit något entusiastiskt alls om detta på bloggen. För oj, sådana sagor de hade skrivit. Det var sex, våld och blod i sådana mängder att jag måste häpna över att de vågade lämna in sådana alster till mig. Ingen av dem hade hållit sig till vår gemensamma saga, och deras egna fantasier påminde om grotesk fan fiction för Charles Bukowski. Där fick jag som hade myst över deras skriviver.

Men kanske det inte var så fel i alla fall. Jag blev tvungen att ta upp varför de inte skulle skriva om precis vad som helst i alla fall (jag hade ju entusiastiskt sagt att de skulle fantisera fritt, men naivt nog tänkt att det ändå inte skulle innebära att de skrev om precis vad som helst). När vi gick vidare med fakta om berättelsens byggstenar så kunde jag hänvisa till den gemensamma sagan som vi hade skapat och som de alla mindes mycket väl. Och nu känns det som att vi trots allt vann mycket på att skriva riktigt fritt.

När vi gick vidare med hur de kan bygga upp berättelser har vi använt seriestrippen som modell för berättelsen: en ruta som är inledning, en till tre rutor som presenterar problemet och bygger upp spänningen och en ruta som avslutar och visar hur det löste sig. Strippen fungerar bra som ram för berättarverkstadsmetoden: vid första rutan måste vi skapa en karaktär och placera hen i en miljö. Senast i andra rutan behöver karaktären få något att klura med: någon form av problem. Och den här klassen som en gång hade jobbat med att skapa en gemensam saga har nu inga problem med att tillsammans skapa en fiktiv berättelse som de kan lägga ut i tre till fem rutor (som man gärna kan poängtera är detsamma som scener, stycken eller kapitel).

Min pilotklass har precis skrivit sitt första prov, som var att skriva en fiktiv berättelse som skulle innehålla komponenterna karaktär, miljö, problem och lösning. Och vare sig det nu beror på berättarverkstaden eller inte, så har flera av dem gjort ett utmärkt arbete. Ingen av dem har stupat på problemet att inte veta vad de kan skriva om. Och de har tänkt i scener, även om de inte alltid har klarat av att signalera det med styckeindelning. Jag fortsätter att vara hoppfull inför möjligheterna med denna metod!

För mycket grammatik

Åttorna ska ha prov nästa vecka, så jag satt och saxade i gamla prov och klippte ihop ett nytt. Alldeles i början av min karriär som lärare jobbade jag i en skola som tog satsläran på stort allvar, och i ett av proven från den tiden fanns en fråga som jag först inte ens kom på svaret till då jag såg frågan nu. Om inte ens jag mindes det, så kan man ju anta att alla de elever som jag hade 2004 också har hunnit glömma svaret på frågan: Vad är ett deponensverb?

Jag saxade inte den frågan till årets prov.

Johanna Lindbäck är Sveriges nya läsambassadör!

Det här är finfina nyheter, hör ni: Johanna Lindbäck är Sveriges nya läsambassadör! Jag är så glad, av flera skäl: För det första är det ett så angeläget initiativ att utse en person som särskilt ska arbeta för att få barn och unga att läsa. För det andra är det så bra att det inte bara var en blipp på radarn att Johan Unenge var den första läsambassadören utan att det fortsätter. Och för det tredje så är just jag glad för att det är just Johanna Lindbäck som tar över uppdraget. Hon skriver roliga, smarta, verklighetstrogna böcker och hon är lärare och läsare med koll på den verklighet hon ska jobba med: kika in på hennes blogg på Johanna Lindbäck eller på Bokhora om ni inte redan hänger där. Personligen är jag tokkär i typ alla hennes böcker. Jag har till och med köpt vissa av dem (och jag köper mycket få böcker, för om jag inte är sträng som en folkskollärare på den punkten skulle mitt hem explodera).

Så tycker jag ju att vi borde ha läsambassadörer här hos oss också. Eller kanske en hel armé av läsinspiratörer? Anyone?

Divergent! Insurgent! Allegiant!

Jag bekänner: jag missade hela Harry Potter-tåget. När Harry slog igenom befann jag mig i helt fel livsskede för att bli besatt av fiktionens magi (trist men sant: det kan finnas sådana skeden i ens liv). Och någonstans inom mig har jag tyckt att det är en brist i allmänbildningen för en boknörd att aldrig ha varit en del av en stor besatthet kring en bok. Visst, ungefär 1983 var jag och min bästis Mikaela alldeles till oss i trasorna över Inger Edelfeldts bok Missne och Robin, och skrev sidvis med fanfiction utan att ens veta att det var vad vi gjorde. Men vi var bara två tjejer i ett flickrum i Sibbo, vi var liksom inte en del av någon rörelse.

Men hurra hurra, för det är aldrig för sent. Nu är jag nämligen alldeles besatt, formligen fångad, helt fast. Det känns som att det spränger lite i bröstet på mig av att bara få säga det, men åh, alltså: Divergent av Veronica Roth! Insurgent av Veronica Roth! Allegiant (som inte ens har kommit ut än, men fråga mig gärna hur många dagar det är tills den släpps! Och jag vet ju redan att jag gillar den fast jag inte har läst den!) av Veronica Roth! Jag har hittat min Harry Potter. Och det är alldeles underbart. Speciellt som jag verkligen trodde att jag var så färdig man kan bli med dystopisk science fiction.

Alldeles objektivt sett kan jag väl någonstans i en vrå av mitt medvetande se hur det finns saker i Roths böcker som inte är perfekta. Och jag fattar mycket väl att det här inte är böcker som kommer att finnas på min Topp 5-lista för evigt. Men grejen är att det inte spelar någon roll. För jag ser bara det fullkomliga, som i nyförälskelsens yra. Och nu finns det som inte fanns 1983: möjligheten att dyrka föremålet för min passion på internet. Läsa Veronica Roths blogg! Googla alla bilder från filminspelningen! Läsa alla spekulationer om vad sista delen kommer att handla om! Kolla lite till på nedräkningen tills den släpps! Det är kanske inte direkt lika enormt som Harry Potter, men mitt distanserade och analytiska vuxenjag myser åt att jag äntligen får uppleva hur det är att vara ett av många fans. (Tonåringen inom mig rullar med ögonen åt vuxenanalyserna och plöjer vidare i Roths blogg.)

Vilken bokserie har du varit riktigt besatt av?

Det var en gång en saga

För inte så länge sedan var jag på fortbildning med Kerstin Lundberg Hahn, som berättade hur hon jobbar med berättarverkstäder i lågstadiet. Jag har redan tidigare tänkt att jag skulle vilja testa den metoden i högstadiet också, och efter kursdagen tog jag itu med det.

Jag gjorde så som Kerstin hade tipsat: valde en grupp som inte är så stor (15 elever i åk 7), placerade dem i ring så de såg varandra och sade att vi ska konstruera en berättelse tillsammans. Kerstin jobbar med sagor, och eftersom vi just gått igenom sagor, myter, fabler och sägner i den klassen höll jag mig till sagogenren. Så började jag med en inledning (”Det var en gång en liten stubbe som fanns långt inne i en djup skog. I den stubben fanns en liten dörr, och bakom den dörren bodde en … Ja, vem bodde där?”) och lät klassen föreslå alla bitar som skapade innehåll. Jag styrde berättelsens struktur genom att välja bland deras idéer, sätta in en vändpunkt i ett lämpligt skede (”Men plötsligt en dag märkte han att … ja, vad märkte han?) och genom att säga till när det började bli aktuellt att hitta på ett slut till sagan. Precis som Kerstin hade tipsat återberättade jag också sagan flera gånger under processens gång, för att befästa den i minnet och finslipa den lite.

Det här var fantastiskt roligt, kan jag lova. Alla i klassen var med, också de som hittills suttit lite i skymundan (det är en klass med sinsemellan mycket olika elever). De fnissade ohämmat åt hur bra de tyckte att sagan blev (den involverade en mask och en myrslok, och den var verkligen bra). När vi var klara skrev alla ner sagan, och då var det tillåtet att skriva en version som skilde sig från den gemensamma sagan vi hade skapat. En sådan skriviver och koncentration det blev! Vi hittade på sagan på kanske en kvart, efter det skrev de i tjugo minuter och då blev ungefär hälften klara medan resten ville skriva klart hemma.

Min baktanke med detta var att se vad som händer när man gör idéstadiet av en berättelse till en gemensam process. Ofta klagar elever på att de inte vet vad de ska skriva, och ofta skriver svaga elever korta och platta texter. Vad händer med deras skrivande om de får en stötta som gör att de inte måste sitta ensamma under den kreativa fasen? Jag hörde en elev nöjt konstatera att han aldrig skrivit en så lång text förr, och jag märkte att hon som alltid stönar över minsta anteckningsuppdrag skrev en och en halv tättskriven A4 utan att protestera. Jag har inte sett texterna ännu, men jag såg skrivglädjen, och bara den var värd besväret.

Den som blir nyfiken på detaljerna kan läsa Kerstin Lundberg Hahns bok Berättarverkstad med barn : en handbok, för där finns hela metoden konkret beskriven med frågor man ställer under berättelsens gång m.m. Jag vet inte om det här är en metod som kan funka lika bra med andra genrer än sagan, men det är nästa projekt. Går det att skapa en gemensam spänningsnovell? En kollektiv kärlekshistoria? Och, i förlängningen, kan tonåringar arbeta självständigt i grupper enligt den här modellen? För hur fint skulle det inte vara om de kunde sätta sig några tillsammans och idea fram ett textfrö som de tillsammans kunde få att växa till en hel historia?