Jag är löjligt förkyld. Hur kan en så banal åkomma ändå däcka en så totalt? Vad glad jag är att jag inte jobbar, kan jag väl tillägga. Läraryrket är inte tacksamt för att vila upp sig och bli frisk igen. Sjukfrånvaro innebär att man ändå måste jobba, för man måste snickra ihop ett vikarieprogram (och jag lägger inte in någon värdering i ordet måste, vi kan diskutera om det faktiskt är så) och förbereda sig på att eleverna i slutändan kanske ändå gjorde något helt annat på lektionen. Sjuknärvaro kan innebära att man smittar ner sin omgivning och själv blir sjukare än man hade behövt bli. Catch 22, alltså.
När jag själv hoppar in som vikarie åt sjuka kolleger får jag ofta insikter som hjälper mig att (förhoppningvis!) göra mina egna vikarieprogram bättre. Om jag är ärlig ingår det ofta ett alldeles litet moment av irritation i plikten att vikariera oförberett, för jag är typen som alltid har en plan för mina håltimmar (planering, textläsning, möten) och blir tvungen att planera om. Men många kolleger anstränger sig för att sätta ihop ett vikarieprogram som kräver så liten insats som möjligt av vikarien (någon form av självständigt arbete för eleverna), så irritationen lägger sig snabbt — nästa gång är det ju kanske jag som behöver tjänsten. Däremot är det knepigt med kolleger som utgår från att man faktiskt ska undervisa klassen, om det gäller ett annat ämne än ens eget. Speciellt om vikarieprogrammet för en hel lektion består av en mening som ”Gå igenom konditionalis”. Ju fler gånger jag upplever det, desto hårdare anstränger jag mig för att faktiskt göra mina sjukprogram så självgående som möjligt. En fördel med Daltonpedagogiken är för övrigt att lektionerna är fokuserade på att eleverna ska jobba självständigt, så om läraren plötsligt blir sjuk kollapsar lektionen inte lika lätt. En väldigt lärarcentrerad och föreläsande undervisningsstil har ju bland annat den nackdelen att läraren som person blir oersättlig.
Slutligen ska jag poängtera att jag trots allt tycker att det är både nyttigt och roligt att vikariera för kollegerna. Samma klass som man själv undervisar kan bete sig helt annorlunda på en kollegas timme, för att de helt enkelt faller in i de roller de har inför den läraren. Och ämnet spelar stor roll — elever som glänser på mina timmar kan dåsa sig igenom ett annat ämne, eller tvärtom. Då jag en gång oförhappandes fick hoppa in i min egen klass för att leda dem genom ett pizzabak i huslig ekonomi, såg jag helt nya sidor hos elever jag trodde att jag kände utan och innan. Kanske det också var alldeles nyttigt för min klass att se mig i en annan roll än den invanda?
Klassrum 33 